Jag spelar på mormors flygel 1972.
Jag dansar i Paris 1988.
|
Musiken fanns som ett naturligt element i min uppväxtmiljö både på mammas och pappas sida.
Mina första år i livet med pianospel & sång satt jag och sjöng i knät på mamma, mormor och farmor. Jag lärde mig sjunga sånger innan jag kunde tala, ur dåtidens barnviseboks-klassiker med sina konstnärliga illustrationer inspirerades min fantasi. Melodier och ord sprang fram lika naturligt som en porlande bäck. Jag minns glädjen att få sjunga ut och finnas till, i ett sammanhang där jag fann min plats, där jag hörde min egen röst låta, tillsammans med dem jag älskade mest. Jag roade mig, som jordmån för min språkutveckling, till lek med ljud. Till att sjunga fritt och påhittat; rytmisera egna ord och plantera mig själv. Så småningom fick fingrarna lära sig löpa över tangenterna. I takt med att barndoms-paradiset med sina smultronställen Mister sin ursprungliga sötma och fägring Och ungdomens knoppar brister i smärta Väntar mognadens år... Om att leva i kontrasternas rike I naturens kretslopp av död Och pånyttfödelse Min livsmelodi...eller min livsfilosofi – är att vi lever här på jorden med smärta och motgång såväl som i glädje och eufori och allt däremellan. Jag tror att detta speglar sig i mina låtar, i texter och i musik. Vi är mångfasetterade livsvarelser och vår inre natur speglar den yttre – Vi vill, vi längtar, vi saknar, vi är vackra, vi är fula, sen vackra igen – Dag och Natt, Ljus och Skugga, Då och Nu. |